1 Förty hvar och en öfverste Prest, den af menniskom uttags, han varder satt för menniskorna, i de ting som Gudi på röra, att han skall offra gåfvor och offer för synderna.
2 Den der kan varkunna sig öfver dem, som fåkunnige äro och ville fara; efter han är ock sjelf belagd med svaghet.
3 Derföre måste han ock, såsom för folket, så ock för sig sjelf offra, för synder.
4 Och ingen tager sig sjelf äro; utan den som ock kallad varder af Gudi, lika som Aaron.
5 Så hafver ock icke Christus gjort sig sjelf härligan, att han skulle varda öfverste Prest; utan den, som sade till honom: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig;
6 Såsom han ock annorstäds säger: Du äst en Prest i evig tid, efter Melchisedeks sätt;
7 Och hafver på sins kötts dagar offrat bön och åkallan, med starkt rop och tårar till honom, som honom frälsa kunde ifrå döden; och vardt bönhörd, derföre att han höll Gud i vördning.
8 Och ändå han var Guds Son, hafver han dock af thy han led lärt lydno.
9 Och då han fullkommen vardt, blef han allom dem, som honom lyda, en orsak till evig salighet;
10 Kallad af Gudi en öfverste Prest, efter Melchisedeks sätt.
11 Derom vi hade väl mycket tala; men det är svårt, efter I ären så oförståndige;
12 Och I, som längesedan skulle varit lärare, behöfven åter att man lärer eder de första bokstäfverna af Guds ord; och att man gifver eder mjölk, och icke stadig mat.
13 Ty hvem man ännu mjölk gifva måste, han är oförfaren i rättfärdighetenes ord; ty han är ett barn.
14 Men dem, som fullkomne äro, tillhörer stadig mat, de som genom vanan öfvade äro i sinnen, till att åtskilja godt och ondt. |
