1 Uti de dagar, då hopen af Lärjungarna förökades, begynte de Greker knorra emot de Ebreer, derföre att deras enkor vordo föraktade uti den dagliga tjenstene.
2 Då kallade de tolf hela hopen af Lärjungarna tillsamman, och sade: Det är icke tillbörligit att vi skole öfvergifva Guds ord, och akta hvad på bordet komma skall.
3 Söker fördenskull ut, käre bröder, sju män af eder, som godt rykte hafva, och fulle äro med dem Helga Anda och visdom; dem vilje vi befalla detta ärendet.
4 Men vi vilje akta på bönen, och att förkunna Guds ord.
5 Och det talet täcktes väl hela hopen; och de utvalde dertill Stephanus, som var en man full med tro och dem Helga Anda; och Philippus, och Prochorus, och Nicanor, och Timon, och Parmenas, och Nicolaus, som var en Proselyt af Antiochien.
6 Dem hade de fram för Apostlarna. Och de bådo, och lade händer på dem.
7 Och Guds ord förkofrade sig, och hopen af Lärjungarna var ganska stor i Jerusalem; och en stor hop af Presterna vordo trone lydaktige.
8 Men Stephanus, som var full med tro och starkhet, gjorde under och stor tecken ibland folket.
9 Då reste sig någre upp af den Synagogon, som kallades de Libertiners, och de Cyreners, och de Alexandriners, och de Cilicers, och Asianers, och begynte till att disputera med Stephanus.
10 Och de förmådde icke stå emot den visdom, och den Anda, som talade.
11 Då undersatte de några män, som skulle säga: Vi hafve hört honom säga hädisk ord emot Moses, och emot Gud.
12 Och de eggade folket, och de äldsta och de Skriftlärda; och gingo till, och togo fatt på honom, och hade honom inför Rådet;
13 Och drogo fram falsk vittne, de der sade: Denne mannen vänder icke igen till att tala hädisk ord emot detta helga rummet, och emot lagen;
14 Ty vi hörde honom säga: Jesus af Nazareth skall kullslå detta rummet, och skall förvandla de stadgar, som Moses hafver fått oss.
15 Och alle de på Rådet såto, sågo på honom, och sågo hans ansigte lika visst som en Ängels ansigte. |
