1 Och Ängelen, som med mig talade, kom igen, och väckte mig, lika som en af sömn uppväckt varder.
2 Och han sade till mig: Hvad ser du? Men jag sade: Jag ser, och si, der stod en ljusastake, allersamman af guld, med en skål ofvanuppå, der sju lampor på voro, och ju sju slefvar vid ena lampo;
3 Och tu oljoträ dernär; ett på högra sidona vid skålena, den andra på den venstra.
4 Och jag svarade, och sade till Ängelen, som med mig talade: Min Herre, hvad är detta?
5 Och Ängelen, som med mig talade, svarade, och sade till mig: Vetst du icke hvad detta är? Jag sade: Nej, min Herre.
6 Och han svarade, och sade till mig: Det är Herrans ord om Serubbabel: Det skall icke ske igenom någon här, eller magt; utan igenom min Anda, säger Herren Zebaoth.
7 Ho äst du, stora berg, som dock for Serubbabel en slättmark varda måste? Och han skall lägga den första stenen, så att man ropa skall: Till lycko, till lycko!
8 Och Herrans ord skedde till mig, och sade:
9 Serubbabels händer hafva grundat detta huset, hans händer skola ock fullkomnat; på det I förnimma skolen, att Herren Zebaoth mig till eder sändt hafver.
10 Ty ho är den, som dessa ringa dagar föraktar; i hvilkom man dock skall glädja sig, och se murlodet uti Serubbabels hand, med de sju, som Herrans ögon äro, de der öfver hela landet löpa?
11 Och jag svarade, och sade till honom: Hvad äro dessa tu oljoträn, på högra och venstra sidone vid ljusastakan?
12 Och jag svarade annan gång, och sade till honom: Hvad äro de två grenarna af oljoträn, som stå vid de två gyldene ljusa näporna, der man med af tager?
13 Och han sade till mig: Vetst du icke hvad de äro? Jag sade: Nej, min Herre.
14 Och han sade: Det äro de tu oljobarn, som stå när honom, som råder öfver allt landet. |
