1 Och jag sade: Hörer dock, I höfvitsmän i Jacobs hus, och I Förstar i Israels hus; I skullen med rätto vara de som veta hvad rätt är;
2 Men I haten det goda, och älsken det onda; I skinnen dem hudena af, och köttet ifrå deras ben;
3 Och äten mins folks kött och när I hafven dragit dem hudena af, så slån I dem ock benen sönder, och stycken det ifrå hvartannat; lika som uti ena gry to, och lika som kött uti en kettil.
4 Derföre, när I nu till Herran ropande varden, så skall han intet vilja höra eder utan skall fördölja sitt ansigte för eder på den samma tiden, såsom I med edro onda väsende förtjent hafven.
5 Detta säger Herren, emot de Propheter som förföra mitt folk: De predika, att det skall gå väl, när man gifver dem äta; men om man intet gifver dem i munnen, sa predika de, att ett örlig skall komma.
6 Derföre skall edor syn varda till en natt, och edar spådom till ett mörker; solen skall nedergå öfver Propheterna, och dagen öfver dem mörk varda.
7 Och Siarena skola till skam varda, och spåmännerna till spott; och måste allesamman skyla sig om munnen, efter der är intet Guds ord.
8 Men jag är full med kraft och Herrans Anda; full med rätt och starkhet, att jag förkunna tör Jacob sin öfverträdelse, och Israel sina synd.
9 Så hörer dock detta, I höfvitsmän i Jacobs hus, och I Förstar i Israels hus, I som styggens vid rätten, och förvänden allt det redeligit är;
10 I som uppbyggen Zion med blod, och Jerusalem med orätt.
11 Hans höfdingar döma för skänker, hans Prester lära för lön, och hans Propheter prophetera för penningar, förlåta sig uppå Herran, och säga: Är icke Herren ibland oss? Oss kan ingen olycka uppåkomma.
12 Derföre skall Zion för edra skull upplöjd varda såsom en åkermark, och Jerusalem varda till en stenhop, och templets berg till en skogsbacka. |
