1 En undervisning Assaphs. Gud, hvi förkastar du oss så alldeles; och äst så grymmeliga vred öfver dina fosterfår?
2 Tänk uppå dina menighet, den du af ålder förvärfvat, och dig till arfvedel förlöst hafver; uppå Zions berg, der du bor.
3 Trampa dem på fötterna, och stöt dem platt neder i grund. Fienden hafver all ting förderfvat i helgedomenom.
4 Dina ovänner ryta uti dinom husom, och sätta sina afgudar der in.
5 Man ser yxerna ofvantill blänka, såsom man i en skog högge;
6 Och sönderhugga all dess tafvelverk med yxer och bilor.
7 De uppbränna din helgedom; de oskära dins Namns boning i grund.
8 De tala i sitt hjerta: Låter oss skinna dem; de uppbränna all Guds hus i landena.
9 Vår tecken se vi intet, och ingen Prophet predikar mer, och ingen, lärare lärer oss mer.
10 Ack! Gud, huru länge skall ovännen försmäda; och fienden så alldeles förlasta ditt Namn?
11 Hvi vänder du dina hand ifrå, och dina högra hand så platt ifrå ditt sköt?
12 Men Gud är min Konung af ålder; den all hjelp gör, som på jordene sker.
13 Du sönderdelar hafvet genom dina kraft, och sönderslår drakarnas hufvud i vattnet.
14 Du sönderkrossar hufvuden af hvalfiskarna, och gifver dem folkena i öknene till spis.
15 Du låter uppvälla källor och bäcker; du låter borttorkas starka strömmar.
16 Dag och natt äro dine; du gör, att både sol och stjernor sitt vissa lopp hafva.
17 Du sätter hvarjo lande sina gränsor; sommar och vinter gör du.
18 Så betänk dock det, att fienden försmäder Herran, och ett galet folk lastar ditt Namn.
19 Gif dock icke dins turturdufvos själ vilddjurena, och förgät icke så platt dina fattiga kreatur.
20 Tänk uppå förbundet; ty landet är allt omkring jämmerliga förhärjadt, och husen äro nederrifne.
21 Låt icke de ringa afgå med skam; ty de fattige och elände lofva ditt Namn.
22 Upp, o Gud, och uträtta dina sak; tänk uppå den försmädelse, som dig dagliga af de galna vederfars.
23 Förgät icke dina fiendars skri; dina ovänners rasande varder ju längre ju större. |
