1 En Psalm, till att sjunga om Davids hus vigning.
2 Jag prisar dig, Herre: ty du hafver upphöjt mig, och låter icke mina fiendar glädja sig öfver mig.
3 Herre min Gud, då jag ropade till dig, gjorde du mig helbregda.
4 Herre, du hafver fört mina själ utu helvetet; du hafver behållit mig lefvande, der de i helvetet foro.
5 I Helige, lofsjunger Herranom, och tacker i hans helga högtid.
6 Ty hans vrede varar ett ögnablick, och han hafver lust till lif; om aftonen varar gråten, men om morgonen glädjen.
7 Men jag sade, då mig väl gick: Jag skall aldrig omkull ligga.
8 Ty du, Herre, hafver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt; men då du bortdolde ditt ansigte, förskräcktes jag.
9 Jag vill, Herre, ropa till dig; Herran vill jag bedja.
10 Hvad nytta är i mitt blod, när jag död är? Månn ock stoftet tacka dig, och förkunna dina trohet?
11 Hör, Herre, och var mig nådelig; Herre, var min hjelpare.
12 Du hafver förvandlat mig min klagan uti fröjd; du hafver afklädt mig min säck, och omgjordat mig med glädje; På det min ära skall lofsjunga dig, och icke tyst varda. Herre, min Gud, jag vill dig tacka i evighet. |
