1 Silfret hafver sin gång, och guldet sitt rum, der det verkas.
2 Jern tager man utaf jordene, och utaf stenar smälter man koppar.
3 På mörkret varder ju en tid ände, och finner ju någor på sistone det fördolda.
4 Det springer ut en sådana bäck, att de, som bo deromkring, icke kunna gå deröfver till fots; han varder menniskomen allt för djup, och flyter sin kos.
5 Man får ock eld nedan utu jordene; der dock ofvantill bröd växer.
6 Man finner saphir på somlig rum, och jordklimpar, der guld är uti.
7 Den stigen hafver ingen fogel kunnat, och intet gamsöga sett;
8 De stolta barn hafva icke trampat honom, och intet lejon gångit deruppå.
9 Bär man också handena på stenen, och grafver bergen omkull.
10 Man grafver bäcker utu hällebergen, och allt det kosteligit är, ser ögat.
11 Man förtager strömmom vattnet, och hafver fram i ljuset det derutinnan fördoldt är.
12 Huru vill man nu vishet finna, och hvar är rummet till förståndighet?
13 Ingen vet hvar hon ligger; och varder icke funnen i de lefvandes lande.
14 Afgrundet säger: Hon är icke i mig; och hafvet säger: När mig är hon icke.
15 Man kan icke gifva der penningar före, ej heller silfver uppväga, till att betala henne med.
16 Hon räknas icke vid Ophiriskt guld, eller vid kostelig onich och saphir;
17 Guld och diamant kan icke liknas dervid, ej heller kan hon tillbytas för gyldene klenodier.
18 Ramoth och Gabis aktar man intet; hon är högre aktad än perlor.
19 Topats af Ethiopien varder icke lika skattad emot henne, och det renaste guld gäller icke deremot.
20 Hvadan kommer då visheten? Och hvar är rummet till förståndigheten?
21 Hon är fördold för allas lefvandes ögon, och öfverskyld för foglarna under himmelen.
22 Fördömelsen och döden säga: Vi hafve med vår öron hört hennes rykte.
23 Gud vet vägen dertill, och känner hennes rum.
24 Förty han ser jordenes ända, och skådar allt det under himmelen är;
25 Så att han gifver vädrena sina vigt, och vattnena sitt matt.
26 Då han satte regnena ett mål före, och tordönenom och ljungeldenom sin väg,
27 Då såg han henne, och räknade henne; tillredde henne, och fann henne;
28 Och sade till menniskona: Si, Herrans fruktan är vishet; och fly det onda är förståndighet. |
