1 Åter hov Job upp sin röst och kvad:
2 Så sant Gud lever, han som har förhållit mig min rätt, den Allsmäktige, som har vållat min själs bedrövelse:
3 aldrig, så länge ännu min ande är i mig och Guds livsfläkt är kvar i min näsa,
4 aldrig skola mina läppar tala vad orättfärdigt är, och min tunga bära fram oärligt tal.
5 Bort det, att jag skulle giva eder rätt! Intill min död låter jag min ostrafflighet ej tagas ifrån mig.
6 Vid min rättfärdighet håller jag fast och släpper den icke, mitt hjärta förebrår mig ej för någon av mina dagar.
7 Nej, såsom ogudaktig må min fiende stå där och min motståndare såsom orättfärdig.
8 Ty vad hopp har den gudlöse när hans liv avskäres, när hans själ ryckes bort av Gud?
9 Månne Gud skall höra hans rop, när nöden kommer över honom?
10 Eller kan en sådan hava sin lust i den Allsmäktige, kan han åkalla Gud alltid?
11 Jag vill undervisa eder om huru Gud går till väga; huru den Allsmäktige tänker, vill jag icke fördölja.
12 Dock, I haven ju själva allasammans skådat det; huru kunnen I då hängiva eder åt så fåfängliga tankar?
13 Hören vad den ogudaktiges lott bliver hos Gud, vilken arvedel våldsverkaren får av den Allsmäktige:
14 Om hans barn bliva många, så är vinningen svärdets; hans avkomlingar få ej bröd att mätta sig med.
15 De som slippa undan läggas i graven genom pest, och hans änkor kunna icke hålla sin klagogråt.
16 Om han ock hopar silver såsom stoft och lägger kläder på hög såsom lera,
17 så är det den rättfärdige som får kläda sig i vad han lägger på hög, och den skuldlöse kommer att utskifta silvret.
18 Det hus han bygger bliver så förgängligt som malen, det skall likna skjulet som vaktaren gör sig.
19 Rik lägger han sig och menar att intet skall tagas bort; men när han öppnar sina ögon, är ingenting kvar.
20 Såsom vattenfloder taga förskräckelser honom fatt, om natten rövas han bort av stormen.
21 Östanvinden griper honom, så att han far sin kos, den rycker honom undan från hans plats.
22 Utan förskoning skjuter Gud sina pilar mot honom; för hans hand måste han flykta med hast.
23 Då slår man ihop händerna, honom till hån; man visslar åt honom på platsen där han var. |
