1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
2 Misstycker du, om man dristar tala till dig? Vem kan hålla tillbaka sina ord?
3 Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt;
4 dina ord hava upprättat den som stapplade, och åt vacklande knän har du givit kraft.
5 Men nu, då det gäller dig själv, bliver du otålig, när det är dig det drabbar, förskräckes du.
6 Skulle då icke din gudsfruktan vara din tillförsikt och dina vägars ostrafflighet ditt hopp?
7 Tänk efter: när hände det att en oskyldig fick förgås? och var skedde det att de redliga måste gå under?
8 Nej, så har jag sett det gå, att de som plöja fördärv och de som utså olycka, de skörda och sådant;
9 för Guds andedräkt förgås de och för en fnysning av hans näsa försvinna de.
10 Ja, lejonets skri och rytarens röst måste tystna, och unglejonens tänder brytas ut;
11 Det gamla lejonet förgås, ty det finner intet rov, och lejoninnans ungar bliva förströdda.
12 Men till mig smög sakta ett ord, mitt öra förnam det likasom en viskning,
13 När tankarna svävade om vid nattens syner och sömnen föll tung på människorna,
14 då kom en förskräckelse och bävan över mig, med rysning fyllde den alla ben i min kropp.
15 En vindpust for fram över mitt ansikte, därvid reste sig håren på min kropp.
16 Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag icke skönjde; och jag hörde en susning och en röst:
17 »Kan då en människa hava rätt mot Gud eller en man vara ren inför sin skapare?
18 Se, ej ens på sina tjänare kan han förlita sig, jämväl sina änglar måste han tillvita fel;
19 huru mycket mer då dem som bo i hyddor av ler, dem som hava sin grundval i stoftet! De krossas sönder så lätt som mal;
20 när morgon har bytts till afton, ligga de slagna; innan man aktar därpå, hava de förgåtts för alltid.
21 Ja, deras hyddas fäste ryckes bort för dem, oförtänkt måste de dö.» |
