1 Då nu Abram nio och niotio år gammal var, syntes honom Herren, och sade till honom: Jag är Gud allsmäktig; vandra för mig och var fullkomlig.
2 Och jag skall göra mitt förbund emellan mig och dig, och jag skall föröka dig svårliga.
3 Och Abram föll på sitt ansigte. Och Gud talade yttermera med honom, och sade:
4 Si, jag äret, och hafver mitt förbund med dig, och du skall varda en fader för mycket folk.
5 Derföre skall du icke mer heta Abram, utan Abraham skall vara ditt namn; ty jag hafver gjort dig till en fader för mycket folk.
6 Och skall göra dig ganska mycket fruktsamman, och skall göra folk af dig; skola ock Konungar komma af dig.
7 Och jag vill göra mitt förbund emellan mig och dig, och dina säd efter dig, i deras afkommandom, att det skall vara ett evigt förbund, så att jag skall vara din Gud, och dine säds efter dig.
8 Och skall gifva dig, och dine säd efter dig, det land, der du en främling uti äst, nemliga, det hela landet Canaan, till evig besittning; och skall vara deras Gud.
9 Och Gud sade yttermera till Abraham: Så håll nu mitt förbund, du, och din säd efter dig, i deras afkommandom.
10 Och detta är förbundet, som I hålla skolen, emellan mig och dig, och dina säd efter dig: Allt det mankön ibland eder är skall omskäras.
11 Men I skolen omskära edars kötts förhud. Det samma skall vara ett tecken till förbundet emellan mig och eder.
12 Hvart och ett piltebarn, då det är åtta dagar gammalt, skolen I omskära i edra afkommander. Sammalunda hvar och en tjenare, hemma födder eller köpter, eller eljest främmande, och icke af edro säd är.
13 Och så skall mitt förbund vara på edro kötte, till ett evigt förbund.
14 Och hvar något piltebarn icke varder omskoret i hans kötts förhud, hans själ skall utrotas utu hans folk, derföre att han mitt förbund icke hållit hafver.
15 Och Gud sade åter till Abraham: Dina hustru Sarai skall du icke mer kalla Sarai, utan Sara skall vara hennes namn.
16 Ty jag skall välsigna henne, och af henne skall jag gifva dig en son, hvilken jag skall välsigna, och folk skola varda af honom, och Konungar öfver mycket folk.
17 Då föll Abraham på sitt ansigte, och log, och sade i sitt hjerta: Skulle mig, som hundrade år gammal är, födas en son? Och Sara, som niotio år gammal är, skulle föda?
18 Och Abraham sade till Gud: Ack, att dock Ismael måtte få lefva för dig.
19 Då sade Gud: Ja, Sara din hustru skall föda dig en son, hvilken du skall kalla Isaac; ty med honom skall jag upprätta mitt eviga förbund, och med hans säd efter honom.
20 Dertill hafver jag ock bönhört dig om Ismael: Si, jag hafver välsignat honom, och skall göra honom fruktsamman, och föröka honom ganska svårliga; tolf Förstar skall han föda, och jag skall göra honom till mycket folk.
21 Men mitt förbund skall jag upprätta med Isaac, den Sara dig föda skall, på denna tidenom åt året.
22 Och som talet vardt ändadt, for Gud upp ifrån Abraham.
23 Och Abraham tog sin son Ismael och alla tjenare, hemma födda och köpta, och allt det mankön var i hans huse, och omskar förhudena på deras kött, straxt på samma dagenom, som Gud honom sagt hade.
24 Och Abraham var nio och niotio år gammal, då han omskar förhudena på sitt kött.
25 Men Ismael hans son var tretton år gammal, då hans kötts förhud omskoren vardt.
26 Allt på enom dag vordo de alle omskorne, Abraham och hans son Ismael;
27 Och allt det mankön var i hans huse, både hemfödde tjenare och köpte, och eljest främmande; alle vordo de omskorne med honom. |
